

Min Aston har blivit 8 månader och han börjar kännas allt mindre som en bebis. Hjälp, han var ju precis nyfödd.
Det är i alla fall den här sötisen som är största anledningen till bloggtorkan senaste veckan. Och jag som precis skulle ta mig ur den förra bloggtystnaden. Sorry, och tack alla ni fina som fortsätter kika in trots att det pausas här inne ibland.
För sån är jag. När familjen kräver all min energi och tid så stänger jag av den här världen. Ibland känner jag mig otillräcklig och att jag borde orka mer. Men jag kör inte ända in i kaklet utan bromsar istället. För en ännu mer slutkörd och trött mamma än nödvändigt vill jag inte att mina barn ska ha.
Nu babblar jag iväg om nått helt annat än jag skulle skriva. För det här inlägget skulle ju handla om stackars Aston. Som efter att ha blivit av med sin senaste förkylning och varit frisk i två dagar åkte på en ny förra måndagen. Och då började också strulet på nätterna.
Efter flera kaosnätter fick han feber också men var trots allt pigg på dagarna. Men sen i söndagsnatt var det verkligen hemskt. Han bara skrek och skrek och kändes helt otröstlig. Så på måndagen begav vi oss till vårdcentralen som bekräftade mina misstankar. Han hade såklart öroninflammation och på bägge öronen dessutom. Stackarn!
Så nu hoppas jag penicillinet verkar snabbt så han slipper ha ont mer och vi kan få börja sova på nätterna igen.